Vinden ven genom den lilla fönsterspringan som jag hade lämnat öppen. Lugn julmusik som hördes ur

högtalarna blandades med tickandet från vägguret. Jag satt i den stora vita fåtöljen som fanns i mitten av

vardagsrummet och drack varm choklad med minimarshmallows. Den varma drycken hettade upp den blå

koppen så att jag nästan brände mig på mina fingertoppar. För att vara på den säkra sidan ställde jag ner

koppen på det lilla bordet vid sidan av fåtöljen och sprang in i badrummet för att skölja mina händer i

kallvatten. 

”Aaahhh… jäklar…” stönade jag när vattnet träffade mina brända fingertoppar. Det sved som attan, men

jag visste att det var det bästa som jag kunde göra. När jag hade stått med händerna i handfatet i lite mer

än tio minuter, hörde jag min mobiltelefon vibrera ifrån köket. Jag stängde av vattnet och torkade händerna

på mina jeans medans jag rusade ut i köket. Mobiltelefonen låg på diskbänken och var bara centimeter

ifrån att falla ner i diskvattnet. Varför satte jag den på ”vibration”? Jag slängde mig fram och fångade den

stående på ett ben, precis innan den föll ner bland bubblorna. Baksidan av min hand blev åter igen våt av

bubblorna som fastnade och poppade en efter en. Jag andades ut och återvände till en avslappnad

position med mobiltelefonen tryckt mot bröstet. Jag lyfte sakta skärmen upp till mina ögon och läste.

”Jjongie... Jjongie!!!” Jag hoppade till av lycka I mitt hjärta och tryckte genast på ”svara”.

”Oppa~! Jag saknar dig såååååååå mycket!” gnällde jag med överdriven aegyo.

”Hahaha! Jag saknar dig med, yeobo. Mer än du anar…” JongHyun’s ljuva röst svarade. Åh, som jag har

saknat hans röst.

”Hur är New York? Har du sett Frihetsgudinnan? Du har väl sett Central Park? Och Chinatown då? Har du

varit i Chinatown?!” Jag hoppade upp och ner och nästan skrek i högtalaren av glädje.

”Wow, wow! Lugna ner dig, yeobo…” fnissade Jjongie tyst. Jag tog ett djupt andetag och lugnade ner mig.

”Ett, det är bara bra. Två, Ja och hon var mycket större vad jag föreställde mig. Tre, Bara utkanten.

Guidebussen åkte inte genom parken. Och fyra… Tja… Jag säger bara att maten där inte ALLS smakar

som maten i Kina” skrattade JongHyun. Jag skrattade också, trots att mitt hjärta kändes som en sten i mitt

bröst.

”Hoppas att du har det kul… Men bara inte FÖR kul…”

”Vadå då?”

“Tja… Om du har FÖR kul… Så kanske du inte vill komma hem…” Jag viskade det sista, för att jag inte

visste om jag ville att min dino skulle höra det.

”Key... Det skulle aldrig hända och det vet du. Du betyder för mycket för mig. Jag älskar dig.”

Det blev för mycket för mig. Jag började gråta.

“Plus att jag kommer hem snart, visst? ”

”Ja, men det är först imorgon” snyftade jag och tittade i kalendern.

”Den 24:e i 12:e…” tänkte jag högt.

”Och jag kommer den 25:e. Det är inte så långt, eller hur?”

En signal hördes i andra änden.

”Oj, boardingen har börjat. Jag måste gå, yeobo…”

”Ingen fara, jag förstår. Ha en bra flygtur nu, arasseo?” sa jag stöddigt.

”Arasseo. Annyeong, yeobo… Sarangh-!”

Klockan slog tolv precis när samtalet bröts. Jag stod kvar i samma position och räknade klockslagen.

”Tre… Fyra… Fem… S-…” Vid det sjunde slaget gav mina knän sig till att vika och jag föll ner på

golvet. Mitt stenhjärta brast i tusen bitar och splittret tog sig upp till mina ögon och föll ut som tårar. Jag

hade inte sett eller hört av JongHyun på två månader och nu så kommer jag först att se honom efter den

mest romantiska helgen någonsin.

”Tio-o… Elv-va… TOLV!!!” Jag skrek ut det sista ordet tillsammans med det sista slaget. Lampor började

tändas i olika fönster och siluetter av små barn syntes som skuggor på väggarna. De var kvar och

försvann efter ett tag. När den sista lampan slocknade, hördes ett knackande på ytterdörren. Jag satt kvar

ett tag. Knackandet återupprepades, lite högre den här gången. Jag sträckte på benen och ställde mig

sakta upp. När knackningarna hördes en tredje gång, sprang jag till ytterdörren och la båda händerna på

handtaget.

”Det är ingen hemm-ma…” viskade jag.

”Hello, hello. Nareumdaero yonggil naesseoyo. Hello, hello. Jamsi yaegi hallaeyo… Jag vet att du är där

inne, Key…”

Mitt hjärta stannade. Den rösten. Man kan inte ta fel på den rösten.

”Jjong…..”

Nycklar klingade till och vred om låset. Handtaget drogs ner halvvägs.

”Vågar du?”

Jag svalde raskt och tryckte ner handtaget resten av vägen. Dörren öppnades och bakom den stod… en

ängel… ett helgon…

”Jjon… Jjongie…”

”Jag sa att jag skulle vara hemma den 25:e. Eller hur?” JongHyun log mot mig.

---------------