I trusted you.

Sehun och Luhan har alltid älskat varandras sällskap. Båda två var 12 år och de förstog varandra. De saknade alltid varandra. När de var med varandra var de alltid tvungna att smyga omkring eftersom Luhan's pappa inte lät honom vara med Sehun för att Sehun var från Korea.

Det gjorde Luhan arg. Han brukade alltid fråga sin pappa varför han inte kan vara med Sehun och han fick alltid samma svar. "Luhan du måste förstå att Kina och Korea är i krig och Sehun är korean, han kan skada dig" Luhan förstog inte hans pappa. Bara för att Sehun är korean betyder det inte att han kommer skada Luhan. Sehun älskade Luhan, Sehun har alltid skyddad Luhan, han lovade att alltid skydda honom.

En dag smet Luhan ut för att vara med Sehun. Både två har alltid velat bli piloter och kriga för Kina. Sehun snodde hans styv pappas flygplan. Sehun's styv pappa har varit en pilot och krigat för Kina men han blev skadad många gånger och nu var han bara en alkoholist. Han misshandlade Sehun och hans mamma dagligen. Ibland misshandlade han de för att de var koreaner och ibland för att han var full. Sehun's mamma dog när Sehun var 8 på grund av all misshandel och nu den enda familjen Sehun har kvar var hans styv pappa. Han har aldrig träffat sin riktiga pappa. Han visste inte ens om han levde, han har aldrig frågat sin mamma. Det enda han visste var att hans mamma flydde från Korea när Sehun var 2 år gammal och sedan gifte hon sig med hans styv pappa.

Luhan kollade på flygplanet. Den var så stor jämfört med honom.

"Kan du flyga den" Luhan kollade på Sehun som nu satt i framsättet. Han var osäker om han ville kliva på den.

"Luhan litar du på mig" Luhan kom ihåg vad hans pappa har sagt. "Luhan lita aldrig på koreaner". Men Luhan litade på Sehun för att Sehun har aldrig ljugit för honom.

Luhan svalde spottet han hade i munnen och nickade.

"Hoppa på då".

Luhan som fortforande var osäker om han borde kliva på flygplanet eller inte men han klev på och satte sig bakom Sehun. Sehun kollade på honom. "Bältet på". Luhan kollade omkring för att hittta bältet. Han hittade den vid hans vänstra arm och satte på den.

Han kände att flygplanet rörde sig. Plötsligt hörde han Sehun skrika

"VI ÅKER UP NU". Luhan som försökte vara så lugn som möjligt fick panik nu. Han ville skrika och be Sehun att landa igen men han såg hur mycket Sehun älskade att vara i luften så han slöt sina ögon och försökte hålla sig lugn. Efter en stund paniken började gå över och precis när han skulle öppna sina ögon hörde han Sehun skrika.

"LUUUUUHAAAAAAN JAG TROR VI KOMMER KRASCHA" Allt som hördes var bara skrik nu. Luhan som skrek för att han var rädd för att dö och Sehun som skrek för att han inte kunde kontrolera flyg planet.

Sehun track på alla knappar och drog i alla spakar. Dem åkte upp och ner, fram och tillbaks, vänster och höger. Han visste inte hur man landade. Luhan som nästan grät i baksättet nu började prata med Sehun.

"Sehun lugna ner dig, du kan landa genom att dra ner spaken du drog i när du åkte uppåt, sakta" Sehun gjorde som han sa.

Sakta åkte flygplanet ner. Båda två blev imponerad när flygplanet landade. Luhan blev chockad för att han chansade bara när han sa det. Han har aldrig varit på ett flygplan.

När de hoppade av flygplanet sprang Luhan mot ett hörn och började spy. Han skulle aldrig gå på ett flygplan igen.

Han kunde höra Sehuns skratt.

"Vi borde göra om det där". ALDRIG, tänkte Luhan.

"Nej aldrig igen" sa han medans han torkade sin mun med hans tröja.

Plötsligt Luhan såg personen han inte ville se just nu. Han pappa. Han visste att han var illa ute nu. Han hade lovat sin pappa att aldrig vara med Sehun igen.

Sehun kollade bakom sig och såg Luhan's pappa. Han visste allt. Han visste att Luhan's pappa inte lät honom att vara med Sehun. Faktist han hatade honom för han slog Luhan ibland. Han slog Luhan när han inte lydde honom eller när han ljög för honom. Han visste nu att Luhan skulle bli slagen.

Han kollade på Luhan igen och såg skräcken i hans ansikte.

"Luhan let's go home" Sehun avskydde hans röst också. Luhan sprang förbi Sehun och gick mot hans pappa. Hans pappa tog hans arm. Sehun kunde se hur hårt han höll Luhan's arm. Det måste ha gjort ont för att Luhan är så small.

*

Sehun själv har aldrig levt ett lyckligt liv. Han blev misshandlad nästan varje dag av han styv pappa. De enda gångerna han inte blev misshandlad var bara när han inte kom hem och sov ute. Enda sen hans mamma dog blev misshandeln värre. Hans styv pappa hatade Sehun. Ibland skyllde han allt på Sehun. Han sa att Sehun var anledningen till hans mammas död. Sehun var också anledningen till varför Korea krigade mot Kina. Ibland blev Sehun slagen så mycket så att han spydde blod och svimmade. Han kunde vara borta i flera timmar och när han vaknade upp igen blev han bara slagen mer. Han fick aldrig mat. De enda gångerna han åt var när han snodde hans styv pappas mat eller fick mat av Luhan. När hans styv pappa inte kunde hitta hans mat blev Sehun slagen med bältet. Han har aldrig vågat ta av sig sin tröja. Varje gång han badar med Luhan har han alltid kläder på sig och när Luhan frågar honom varför han har kläder på sig svarar han alltid att han känner sig obekväm utan kläder och det gjorde han.

Sehun har aldrig vågat öppna upp sig för Luhan. Han ville berätta allt för Luhan men han kunde inte. Han ville inte att Luhan skulle tycka synd om honom eller att Luhan skulle känna sig skyldig att skydda Sehun från hans styv pappa. Om Luhan kände sig skyldig att skydda Sehun då kanske Luhan skulle attackera Sehun's styv pappa och Luhan kanske blir slagen eller dödad som Sehuns mamma blev och då skulle Sehun aldrig förlåta sig själv för han har redan förlorat en person han älskar, han ville inte förlora den enda personen som betydde nått för honom nu.

När Sehun blev 16 år var när allting ändrades. Misshandel var inte tillräckligt för hans styv pappa. Sehun blev bara snyggare ju större han blev och på nått sätt attraherade det hans styv pappa.

En kväll när Sehun log och sov kände han hur någon kröp in i madrassen med honom. Han var för rädd för att kolla men visste redan vem det var. Han luktade sprit och cigarett. Sehun bet sin tröja samtidigt som en hand drog ner hans byxor. Mannens äckliga andederäckt träffade Sehun's nacke. Sehun bet hans tröja ännu hårdare. Han ville slå honom men han visste att han inte var tillräcklig stark. Nånting kall rörde Sehuns röv. Sehun's ögon började fyllas med tårar nu. Han ville dö. Han tänkte hellre dö än att ha honom inom mig. Mannen tog sin member i handen och började röra den runt Sehun's öppning. Han började bli hård och Sehun kände det. Han blev illemående. Han började slå på mannens bröst med hans armbågar. Mannen la hans arm runt Sehun's kropp så han inte kunde röra sig. Sehun kämpade emot men efter en stund blev han trött. Mannen var stor och Sehun hade aldrig en chans mot honom.

Mannen gav sig efter flera timmar och lämnade Sehun, gråtande i hans madrass. Han grät av smärta hela natten.

På morgonen log Sehun fortforande kvar på samma sätt, åt samma sida. Han har inte sovit nått, man kunde se det på honom.

"Har du ens sovit inatt, du ser förjävligt ut" sa Luhan skrattande när de träffades utanför byn. Utanför byn var det enda stället dem kunde träffas nu.

Sehun försökte tvinga fram ett litet skratt. Han ville inte tänka på inatt.

"Det är inte lätt att sova när hundarna inte håller käften".

Luhan nickade och höll med. Han visste vad Sehun menade. Hundarna skäller hela natten.

Luhan gick på staketet som gick runt gården utanför byn. Sehun gick på marken och kollade på honom. Han beundrade verkligen Luhan. Luhan var vacker. Alla tjejer i byn var alltid efter honom. Sehun kände sig konstig ibland runt Luhan. Han kände nått han inte kunde förklara med ord. Ibland blev han svartsjuk när han såg Luhan med tjejer. "Du är svartsjuk för han är din vän och du vill inte att han ska lämna dig" sa han till sig själv hela tiden. Han kände nånting som växte större och större varje gång han träffade Luhan.

Det hade gått dagar, veckor och månader och Sehun visste fortforande inte vad det var.

"Hur visste du att du älskade min mamma" frågade Sehun sin styv pappa som satt och kollade på TV. Han hade en flaska öl i handen. Sehun har aldrig haft en konservation med hans styv pappa. Mellan de var det bara misshandel och våldtagning eller att ha med någon man bryr sig om som hans styv pappa kallade det.

"Jag har aldrig älskat din mamma".

Sehun kollade ut genom fönstret och såg Luhan som lekte med hans små kusiner

"Har du nånsin älskat någon?"

Hans styv pappa kollade fundersamt på honom.

"Varför frågar du mig frågor idag?".

Sehun ruskade på sina axlar och fortsatte kolla på Luhan. Han gillade Luhan's leende. Det blev tystnad mellan de i några minuter.

"Jag har älskat någon en gång i tiden men hon lämnade mig för länge sen" Sehun lyssnade på honom samtidigt som han kollade på Luhan som nu blev jagad av hans kusiner.

"Jag visste att jag älskade henne dagen hon blev min glädje, hon fick mig att le hur dålig jag än mådde. När jag hörde hennes namn blev jag alltid glad, jag kunde inte vara utan henne. Jag älskade allt med henne. Jag älskade hennes leende, hennes skratt, allt. Hon var min drog långt innan jag började med de här drogerna. Jag..." mannen ade prata.

Sehun vände sig om och kollade på honom eftersom han hörde snyfningar. Han såg hans styv pappa som har alltid varit känslolös och kall torka bort ett tår.

"Jag kunde ta en kula för henne" fortsatte han.

Sehun blev överraskad. Han trodde inte att någon så kall och så känslolös som han har nånsin älskat någon.

"Va..vad hände" Sehun stammade.

Mannen tog en klunk från flaskan han hade i handen.

"Jag misshandlade henne"

Sehun anade det.

Mannen tog en till klunk från flaskan och sedan kastade han den i väggen. Sehun visste att han var på dålig humör nu så han lämnade huset.

*

Luhan såg Sehun som nu gick mot det andra hållet, ut ur byn.

"Okay jag är trött nu, gå hem okay? jag kommer sen" Luhan log mot hans kusiner i hopp om att de skulle springa hem och det gjorde de. Han kollade på de och såg att de gick in i huset sedan sprang han därifrån.

"SEHUN"

Sehun hörde Luhan's röst och stannade på engång. Han såg hur Luhan sprang mot honom. Han ville bara krama om honom och gråta i hans famn.

När Luhan kom fram var han andfond.

"Va..vart ska du" Luhan fråga mellan hans snabba andetag.

Sehuns hjärta gjorde ont.

"Litar du på mig" frågade han och gick närmare Luhan.

"Jag kommer ihåg sist jag litade på dig, vi dog nästan" Luhan skrattade.

"Luhan jag menar det, litar du på mig"

Luhan höjde hans ena ögonbryn.

"Du skrämmer mig men jag har alltid litat på dig"

Att höra Luhan säga att han har alltid litat på honom gjorde Sehun glad.

"Följ mig" Sehun tog Luhan's hand och började springa.

Luhan som fortforande var trött efter all spring började gnälla.

"SEHUN KAN VI ÅTMINSTONE GÅ, SNÄLLA JAG KOMMER SVIMMA" Sehun sprang bara och drog honom med sig.

De kom fram till ett stor fällt. Marken var geggi och blöt och det stog stora kullor av hö överallt.

"Vad äre det här, jag har aldrig sett det här stället" Luhan var amazed av hur stor stället var.

"Jag hittade det här stället förra året" Sehun kollade på Luhan och såg hur han studerade stället.

Sehun hittade stället en kväll när han blev våldtagen av han styv pappa. Han sprang hemifrån gråtande och helt plötsligt var han bara där.

"Okay Luhan kom med mig" han sträckte ut sin hans efter Luhan's hand. Luhan tvekade lite men han tog hans hand.

De gick mot en hö kulle sedan ställde de sig framför den.

"Varför står vi här"

"Ställ dig där och kolla rakt framför dig, ha din rygg mot hö kullen" Luhan gjorde som Sehun sa.

"Och sen?" Luhan frågade.

"Litar du på mig"

Luhan kollade på honom.

"Seriöst varför frågar du alltid om jag litar på dig. Jag gör det".

"stå still och kolla rakt framför dig".

Luhan blev orolig.

"Sehun jag är rädd, är det nu vi kommer bli överkörda av en traktor?"

Sehun skrattade.

"Jag hatar inte dig så mycket och du sa att du litade på mig så tyst, kolla framför dig och blunda".

Luhan lydde honom. Plötsligt kom det vind, vinden kom närmare och ju närmare det kom desto starkare blev den. Luhan kunde höra krigs flygplan. Han ville öppna sina ögon men han vågade inte. Plötsligt blev vinden så stark att Luhan flög. Han började skrika och helt plötsligt var han inne i en hö kulle. Flygplan ljudet försvann och nu kunde han höra hans hjärtslag.

Med stängda ögon tog han sig ut ur hö kullen. Han öppnade sina ögon och kollade omkring sig. Han såg inte Sehun.

"SEHUN"

Det vart tystnad i några sekunder sedan hörde han hans skratt.

"Sehun kom ut och förklara vad som nyss hände"

Han kollade på hö kullen och såg Sehun komma ut. Han skrattade fortforande.

"Vi borde göra om det där"

Sehun ruffsade bort höet som han fick i håret.

Luhan blev arg och började jaga runt honom. Enligt Luhan var det de nyss gjorde farligt.

"När vi var 14 litade jag på dig och vi dog nästan, nu är vi 17 och jag litade på dig och vi dog nästan"

Sehun kunde inte hålla sig, han började garva.

"Men du dog inte" sa han mellan skratten.

Dem jagade runt varandra och kastade gegga på varandra efter en stund började de gå hemåt.

"Kom du ut bara för att bli bort blåst av ett flygplan" frågade Luhan när de nästan kom fram.

Sehun stannade.

"Jag kom ut för att tänka".

Luhan stannade och kollade på honom.

"Tänka på vad"

"Love".

Det ordet fick Luhan att bli nyfiken.

"Why? Do you love someone?" Luhan gick mot honom.

Sehun nickade och log.

Äntligen visste han vad det var han kände för Luhan. Han älskade Luhan. Luhan gjorde honom lycklig, han brydde sig om Luhan mer än hans eget liv. Han ville inte leva utan Luhan. Han kunde inte leva utan Luhan.

"Känner jag henne"

"Henne" sehun skrattade lite svagt. "Det inte en hon Luhan, det är en han".

Luhan visste inte vad han skulle säga. Han stirrade på Sehun ihopp om att han skulle fortsätta prata men Sehun kom närmare honom. Solen höll på att gå ner och den gula färgen matchade Sehun's ögon. Det var bara några centimeter mellan de. Plötsligt såg han hur Sehun's ögon fylldes med tårar. Ett tår föll ner på hans kind.

"Va..varför gråter du" Luhan skakade. Han visste inte ens varför.

Sehun var så vacker, det tog hans andetag.

"Luhan...."

Luhan sa inget han forsatte bara stirra på Sehun.

"Du är den enda personen som nånsin har brytt sig om mig..."

"Det är inte sant, du har din styv pappa, du har berättat för mig hur mycket han bryr sig om dig" Luhan avbröt honom.

"No Luhan, låt mig prata till punkt". Sehun's röst blev allvarlig nu.

"Du gör mig glad och får mig alltid på gott humör. Så länge jag kan minnas har jag alltid känt mig konstig runt dig, jag kände nånting för dig som bara växte inom mig. Jag visste inte vad det var fören idag".

Luhan kände hur hans kinder blev blöta och hur han fick nått saltigt på läpparna.

"Luhan, Jag...."

"No Sehun jag måste gå"

Luhan sprang iväg, han grät och hade ångest men det var för deras bästa. För både honom och Sehun.

Det hade gått dagar, veckor till och med månader. Luhan var borta. Sehun har inte sett honom sen den där natten när han försökte berätta för honom att han älskade honom. Sehun visste varför Luhan sprang iväg. Luhan gillade tjejer och hans bästa vän försökte berätta för honom att han älskade honom mer än bara vänner så Luhan blev shockad och sprang iväg. Sehun letade efter Luhan varje dag på alla ställen de har varit på. Stugan vid stranden, på gården, garages utanför byn, på alla ställen. Han letade till och på fälltet dem var på kvällen Sehun försökte erkänna men inget. Luhan var försvunnen. For awhile så trodde han att Luhan hade flyttat men Sehun har sett hans pappa flera gånger.

*

"SEHUN"

Sehun hoppade up från hans madrass och track sin rygg mot den kalla väggen. Han visste vad hans styv pappa ville ha. Men Sehun hade bestämt sig för att sätta stop för det. Han ville inte att hans styv pappa skulle använda honom längre.

Hans trasiga dörr flög up och där stog han. Full som vanligt.

"Ta av dig kläderna" han stängde dörren.

Sehun kramade om sin tröja.

"No".

"No?" upprepade mannen.

"I said no, du ska inte använda mig längre"

Mannen gav Sehun en örfil. Sehun blev röd och svullen på en gång.

"VET DU VEM JAG ÄR" Mannen vräste i Sehuns ansikte.

"JAG UPPFOSTRADE DIG OCH DU SKA LYDA MIG, DU SKA GÖRA PRECIS SOM JAG SÄGER ANNARS DÖDAR JAG DIG".

Sehun kunde svära på att grannarna stog ute och undrade vad som händer.

Mannen plockade upp Sehun och kastade honom mot väggen.

"Jag sa, ta av dig kläderna!".

Sehun skulle inte ge upp ikväll, han hade fått nog. Antingen skulle hans styv pappa dö eller han själv. Han var trött på hans liv. Han har nånsin älskat två personer i den här världen och de övergav honom så det fanns inget för honom att leva för.

Sehun ställde sig upp och började ta av sig sin tröja. Mannen satte sig ner på hans madrass. När Sehun såg det sprang han ut genom dörren och mot köket. Mannen sprang efter honom. Sehun visste vad han höll på med.

När han kom in i köket började han leta efter nått men innan han kunde hitta det kom mannen och slängde honom i väggen. Sehun kände inte så mycket för han va van vid smärtan. Både fysisk och psykisk.

Sehun såg vad han letade efter. Hans enda väg ut ur det här hemska livet.

"Vem tror du att du är pojk" Mannen plockade upp honom och höll honom mot väggen.

"Du är bara 18 år, tror du att du kan ta mig? huh pojk?".

Sehun sparkade mannen i magen vilket fick honom att släppa ner Sehun. Sehun ställde sig upp snabbt och sprang mot kniven. När mannen vände sig om sprang Sehun mot honom och satte kniven i bröstet på honom, 2 centimeter från hjärtat.

Sehun fick panik. Det var blod överallt, på golvet och på Sehun. Han kastade ner kniven vid mannens kropp och sprang ut.

Alla, nästan alla stog utanför deras hus och undrade vad som pågick. När Sehun kom ut blev han shockad av alla ansikten. Han stannade i några sekunder och kollade på de alla. Han kollade mot Luhan's hus och såg att hela hans familj plus Luhan själv stog där. Alla stirrade på Sehun. De backade från honom för att det var blod över hela honom.

Sehun sprang och Luhan sprang efter.

*

Sehun visste inte vart han sprang till. Han visste bara att han ville bort från det här byn.

Han kom fram till stranden och såg den gamla stugan han och Luhan hittade när de var mindre. Han gick mot stugan och satte sig på trappan.

Han kunde inte fatta det, han hade dödat hans styv pappa. Han började gråta för nu var han ensam. Han hade exakt igen.

"Sehun.."

Han kände hur hans hjärta krosaddes i tusen bitar. Det var som att någon högg hans hjärta med kniv om och om igen.

Luhan kom närmare honom.

"Sehun...är du okay?".

Sehun skrattade samtidigt som han grät.

"Let's see, Jag har aldrig sett min pappa, min mamma gifte sig med en misshandlare, han misshandlade oss varje dag. Min mamma dog på grund av all misshandel när jag var 8 år. Hon lämnade mig med en misshandlare. Jag fick en kompis men hans pappa lät honom inte vara med mig för jag är korean. Min styv pappa misshandlar mig så mycket så jag svimmar ibland. När jag blev 16 började han våldta och använda mig som hans fru, jag blev förälskad i min kompis och försökte erkänna det för honom men han lämnade mig och unvek mig i flera månader och enda sen dess har jag mått skit dåligt. Min styv pappa försök använda mig ikväll men jag fick nog och dödade honom, alla i byn såg mig blodig och de har nog hittat min styv pappas kropp nu och de tror nog att jag är ett missfoster. Nu sitter jag ute alldeles blodig och min kompis som jag blev förälskad i som unvek mig i flera månader står nu framför mig och frågar hur jag mår"

Sehun hämtade andan efter all prat. Han kollade på Luhan och såg att han nu satt i sanden och grät.

"Jag mår bra, tack för att du fråga".

Luhan ställde sig up och satte sig framför Sehun. Han kunde knappt gå.

"Sehun, jag vet att du hatar mig men snälla lyssna på mig och låt mig förklara varför jag gjorde som jag gjorde".

Sehun kollade upp på Luhan, deras ansikten var så nära.

"När jag var 14 år märkte jag att jag var annorlunda, jag blev inte attraherad av tjejer eller killar men så fort jag var med mig jag kände hur pulsen började öka och hur kåt jag blev. Jag trodde att jag gillade killar men när jag var med andra killar blev jag inte attraherad. Jag blev bara attraherad av dig. Sen blev jag förälskad i dig och jag ville ha dig så jävligt mycket men jag var rädd att du skulle reject me. Jag kunde inte a tänka på dig, jag blev glad så fort jag såg dig. Jag kunde sitta och le för mig själv för jag tänkte på dig. När jag fyllde 16 bestämde jag mig för att erkänna för dig. Jag bestämde mig också för att berätta för min pappa för han var den enda som stog ivägen. Så en kväll satte jag mig ner och berättade allt för honom."

Sehun's tårar ran. Han älskade Luhan så mycket.

"Jag berättade för honom att jag smög bakom hans rygg och har varit med dig. Jag berättade för honom att du gjorde mig lyckig och att jag älskade dig mer än bara en kompis. Jag berättade för honom hur mycket jag ville vara med dig och hur underbar du var. För en stund så trodde jag att han skulle låta mig vara med dig men det första han gjorde var att slå till mig. Han slog mig så mycket att jag knappt kunde gå i flera dagar. När han blev klar med mig började han hota dig och det var då jag bestämde mig att inte berätta nått för dig för min pappa lovade att han skulle ta ditt liv om han såg mig med dig igen. Det är därför vi kan bara ses utanför byn och anledningen till varför jag sprang iväg den där kvällen var för att jag var rädd att jag skulle förlora dig om vi var tillsammans".

Sehun la sina händer runt Luhan's nacke. Han track sina läppar mot Luhans. Hans tunga flög runt i Luhan's mun. Båda två var hungriga för varandra. De skulle aldrig släppa varandra om de inte behövde luft.

Sehun ställde sig upp och Luhan följde med. Han gick baklänges och Luhan följde efter. Sehun gick in i stugan. Luhan buttade honom bakåt så hans rygg hamnade mot trä väggen. Deras hände flög runt. Rörde vad de kunde röra och tog tag i vad de kunde ta i. Sehun kysste Luhan överallt. På nacken, vid axeln, under hans örat nästan överallt. Luhan ville ge sitt allt till Sehun. Han började knäppa up sin skjorta. Sehun märkte att Luhan var redo. Han hjälpte honom och knäppte upp hans byxor. Båda två var hårda nu.

"Sehun, du är blodig" Båda två kollade på Sehun's bröst.

"Then let's do it in the shower" Sehun tog Luhan's hand och förde honom till toaletten.

Luhan låste toaletten medans Sehun satte på duschen. Luhan studerade Sehun's kropp. Mängden av ärr på hans kropp gick inte att räkna. Han kramade om Sehun bakifrån och la sin haka på hans axel.

"Jag kan inte fatta att han gjorde så här mot dig"

Sehun kramade om Luhan's armar.

"Han är borta nu"

De slöt sina ögon och stog så en stund.

Luhan's hårda member rörde Sehun's röv.

"I want you, Luhan"

"Then have me Oh Sehun, I'm all yours"

Sehun vände om sig och kysste honom. Luhan knäppte upp hans byxor medans.

"I'm ready if you are" Sehun visste att det här var Luhan's första gång. Han vilade sitt huvud på Luhan's panna.

"Jag har aldirg varit så här redo i hela mitt liv".

Sehun tog Luhan's hand i förde honom in i badkaret. Det varma vattnet rann på de, från topp till tå. De kramade om varandra. För en stund ville de aldrig släppa. Om de dog så där skulle de vara lyckligaste i världen. Sehun's tårar ran automatisk. Han har drömt om den här stunden så länge.

När blodet ran av Sehun stängde Luhan av vattnet. Han kunde kyssa Sehun överallt nu. Han började med nacken och gick bara längre ner. Sehun lutade sitt huvud bakåt och slöt sina ögon. Han började stöna. Luhan var bra för att vara en nybörjare.

Luhan ställde sig på knän och började kyssa Sehun's hårda member. Det gick en stöt, en skön stöt i hela Sehun's kropp. De hade precis börjat men han kände redan att han skulle snart.

"Luhan"

Luhan kollade upp på Sehun.

"Låt mig ta hand om dig" Sehun kollade ner på honom. Luhan's ögon var lysande. De var så vackra. Just like every inch of his face.

Luhan la sig ner i badkaret och Sehun över honom. Luhan's ansikte var som en oskyldig liten valp.

Sehun stirrade honom i ögonen.

"I'll make you scream my name"

Luhan slöt sina ögon och han kände hur Sehun började suga hans nacke. Sehun's armar masserade hans kropp. Han kysste Luhan vårtor och fortsatte bara neråt. Han kollade på Luhan och såg att han njöt. . Luhan felt Sehun inserting himself into him and he clings to him, wanting Sehun to have all of him. Luhan's öppning är litet så Sehun tvingar i sig honom. Tears escape from Luhan's eyes. Luhan stönar as he feels Sehun moving slowly inside him. Luhan har velat ha Sehun i sig sen han var 14 år och han väntade 4 långa år innan han fick det. Sehun started moving faster och Luhan started his name just like Sehun told him he would. Sehun smiled when he heard his name. Sehun is gentle and rough at the same time. Luhan es and finds his release while Sehun does too inside off him.

Efter et tog de en dusch med varandra. De hittade en säng i en av rummen i stugan och de bestämde att övernatta där.

Luhan sov på Sehun's bröst. Han rörde svagt på vissa av hans ärr.

"Gör det ont?"

" A little" Sehun log. Han kände Luhan's varma tårar på hans bröst.

Luhan la sig bredvid Sehun's huvud nu. Sehun tog bort hans hår som nästan täckte hans ena öga.

"Jag är ledsen för allt" sa Luhan.

Sehun ruskade på hans huvud och log.

"Var inte det, det var inte ditt fel"

"Men jag märkte aldrig nått, jag är en dålig människa"

Sehun täckte för Luhan's mun med hans hand.

"Hey säg aldrig det där igen. Du är ingen dålig människa. In fact du är den mest underbaraste och snällaste personen jag nånsin har träffat. Du har visat mig så mycket kärlek, du har alltid brytt dig om mig, du var alltid där för mig när jag behövde nån. Du litar på mig även om jag har nästan dödat dig två gånger"

Luhan skrattade när Sehun sa det.

"du var där för mig när alla i byn vände deras rygg mot mig, så du är ingen dålig person Luhan. Du kommer aldrig vara en dålig person. jag vet det".

Luhan's tårar började flöda.

" I Love you Oh Sehun"

Där kom det. Orden Sehun har längtat efter. Han har varit desperat efter de.

"I Love you too".

Luhan la sig på Sehun's bröst igen. De log tysta i sängen i nästan en halv timme.

Både två tänkte på Vad som skulle hända i morgon.

"Luhan..." Sehun bröt tystnaden.

"Yeah"

"Lovar du att aldrig lämna mig igen"

Luhan kände ångest. Han kollade upp på Sehun.

"I promise".

*

Nästa dag kom.

Sehun och Luhan satt på trappan. Ingen av de sa nått. De visste inte vad de skulle säga eller göra. De visste inte vad som skulle hända.

Luhan visste att han var tvungen att gå hem men om jag gick hem skulle han förmodligen bli slagen och hans pappa skulle tvinga honom att säga var Sehun fanns och vad de gjorde men Luhan skulle aldrig avslöja för nån vart Sehun var.

Sehun visste inte vart han skulle ta vägen. Han hade ingen stans att bo eller åka till. Han hade ingen att bo med. Han kan inte gå tillbaka till byn, alla skulle behandla honom som en mördare och de skulle nog döda honom. Så båda två visste inte vad de skulle göra.

"Vi kan rymma" Sehun förslog det.

Rymma.

Det tänkte aldrig Luhan på men han kunde inte rymma, hans pappa skulle hitta honom och döda de båda.

"Min pappa kommer hitta oss"

Sehun ruskade på huvudet.

"Kina är så stort han kommer aldrig hitta oss".

Luhan tänkte en gång till. Sehun hade en poäng. Hans pappa skulle aldrig hitta de. Plötsligt att rymma verkade vara en perfect idea för Luhan.

"Okay vi gör det"

Sehun hoppade up av glädje.

"Vi gör det nu på engång" Han drog up Luhan.

"Sehun jag måste tillbaka"

Sehun's ansikte uttryck ändras snabbt.

"Tillbaka?"

Luhan nickade.

"Varför? Om du går tillbaka kommer du aldrig komma ut igen. Din pappa kommer att döda dig, han kommer aldrig låta dig gå igen"

"No no, han kommer inte döda mig. Jag är hans son och jag smiter ut ikväll när de somnar".

Sehun förstog honom fortforande inte.

"Varför måste du gå tillbaka?" Sehun kunde inte låta honom gå tillbaka till det där hemska byn.

"Vi behöver pengar, vi har ingen bil och mat. Vi kan inte bara rymma"

Luhan hade en poäng.

"Jag ska sno pengar från honom som vi kan åka buss med eller nått, jag kommer tillbaka ikväll"

Sehun ville fortforande inte släppa taget och släppa in honom i den där byn.

"Du lovade att aldrig lämna mig igen..."

Luhan kramade om honom.

"Jag kommer tillbaka ikväll, jag lovar".

Luhan lovade och lämnade Sehun, ensam i stugan.

*

Solen gick ner och Sehun satt fortforande vid trappan. Han litade på Luhan. Luhan skulle komma tillbaka.

Solen gick upp och Sehun satt fortforande vid trappan. Han litade på Luhan. Luhan skulle komma tillbaka.

Det gick tre dagar. Sehun väntade fortforande på Luhan. Han litade fortforande på Luhan. Han visste att det inte var lätt att fly från Luhan's pappa så Sehun gav inte upp. Han väntade.

Det gick 5 dagar, det var då Sehun kände att han behövde mat. Han tänkte på Luhan så mycket att han glömde bort att äta. Han letade efter mat i stugan men hittade inget. Sehun behövde mat. Han behövde Luhan. Han behövde hans pojkvän.

Den natten bestämde han sig för att gå tillbaka. God knows what they've done to Luhan.

När solen gick ner sprang han tillbaka.

Det var ingen ute, bara hundarna. Sehun kollade på deras hus, den stog fortforande där. Han gick sakta in i huset. Det luktade sprit. Som vanligt. Han började kolla i hans rum, det var ingen där. I hans styv pappas rum, ingen där. Han blev rädd, huset var som ett spökhus. Han gick in i köket, de fanns ingen kropp så Sehun asumed that they've burried him. Blodet hade fastnat på golvet. Han sprang mot kyllskåpet ihopp om att han skulle hitta mat. Han hittade bönor och frukt. Han började vräka i sig bönor och äpplen.

Plötsligt kom det någon in i köket. Sehun tappade burken av rädsla. Han kände igen personen.

Det var Luhan's mamma.

Hon såg inte alls rädd ut för Sehun. In fact hon log mot honom och gick närmare honom.

"Vi har aldrig träffats, jag är Luhan's mamma" sa hon och sträckte fram hennes hand.

Sehun kollade på den men tog den inte.

"Va..vad gör du här" Sehun stammade.

"Jag stog i fönstret och jag såg dig gå in här".

Hon var snäll jämfört med pappan tänkte Sehun.

"Vart är Luhan? Mår han bra?"

Hon nickade.

"Han mår bra men han är inte här".

Not here?.

Sehun fick en klump i magen.

"Va..vart är han".

She sight.

"När han kom tillbaka från dig var hans pappa rasande och han blev slagen jätte mycket. Den kvällen blev han inlåst i källaren och nästa dag skickades han till en millitär skola".

Millitär skola.

Sehuns ben skakade. Han satte sig ner och hans tårar började rinna.

Luhans mamma satte sig på knäna och masserade Sehun's knän.

"Innan Luhan lämnade bad han mig att besöka dig och berätta det för dig men jag fick aldrig en chance. Luhan berättade för mig också allt om dig och hur mycket han älskar dig. Du gör honom verkligen lycklig Sehun".

Hennes ögon fylldes med tårar.

"Jag vill att min son ska vara lyckig och du verkar vara den enda människan som kan göra honom lycklig så om du vill kan jag köra dig till millitär skolan imorgon och..."

Sehun hoppade på henne. Han kramade henne hårt. Han älskade den här kvinnan just nu.

Luhan's mamma skrattade.

"Men lova mig en sak Sehun" sa hon mellan skratten.

"Lova att du aldrig kommer krossa hans hjärta för Luhan älskar dig verkligen".

Sehun tog hennes hand.

"Jag lovar att jag aldrig kommer krossa din sons hjärta. Jag lovar att alltid älska honom, jag lovar att älska honom tills min sista andetag. Jag lovar att älska honom genom vått och torrt. Jag lovar" Sehun kysste hennes hand.

*

Nästa dag träffades de vid stugan.

På väg till millitär skolan berättade hon allt för honom om millitär skolan. Alla pojkar där tränades till soldater och de skulle kriga för Kina när de var redo. Hon berättade för honom om alla regler. Man kan inte ha en flickvän där. Om man såg någon med flickvän blev det straff.

"Om pojkvän då" frågade han. "Kan man ha en pojkvän?"

"Man får värre straff om man ser dig med en kille"

Sehun brydde sig inte om det så mycket. As long as he was with Luhan, he didn't care.

Hon fortsatte att berätta om alla regler. Sehun tyckte att de hade stränga regler men han brydde sig inte. Allt som spelade roll var att han får vara med Luhan.

"Sehun du är korean, de kommer aldrig acceptera dig" hon kollade på honom med ledsna ögon. "Är du redo att ge upp din natitionalitet för Luhan" fortsatte hon.

Sehun tvekade inte med orden.

"Jag är redo att ge upp mitt liv för Luhan".

Efter flera timmars åktur kom de fram till skolan. Det var stort. Sehun såg bara män i grupper i gröna uniform. Stora krigs flygplan och krigs vagnar. Det här har varit hans dröm.

"Sehun, vi skriver upp dig sen måste jag lämna dig" Sehun nickade.

På väg till skolan gav Luhan's mamma ett nytt namn till Sehun. Oh Sehun lät inte kinesiskt och alla skulle ifrågosätta hans namn.

*

"Vad heter du pojk?" frågade mannen.

Det tog ett tag för Sehun att svara.

"Sh...i Xuuun" Hans uttal var fel.

Mannen kollade på Sehun furdersamt.

"Vet du inte ens hur man uttalar ditt eget namn?".

Luhan mamma masserade Sehun på ryggen.

"Han heter Shi Xun, han är nervös"

När Sehun blev uppskriven fick han uniform och några killar som guidade runt honom. Efter det så lämna Luhan's mamma honom. Han var verkligen tacksam för allt hon gjorde för honom.

Det enda Sehun ville just nu var att leta upp Luhan och krama om honom. Han har saknat Luhan's skratt och leende. Mest av allt har han saknat Luhan's ord.

"Du sover här" en av killarna som guidade Sehun pekade på en säng.

Sehun nickade.

Dem visade honom alla ställen han borde känna till fast Sehun minns inget av det, vart han än gick letade han bara efter Luhan.

"Chefen kommer nu så vi måste ställa upp oss ute".

Killarna som kallade sig för Yifan och Zitao tog med Sehun ut och visade honom hur han skulle stå. Han skulle ha handen på pannan och vara rak i ryggen. Han skulle inte ha ögonkontakt med chefen och han skulle inte heller prata utan att han blev tillsagd och han skulle också säga "sir" efter han att han har prata.

När chefen kom in stog alla i en lång rad. Sehun försökte kika ibland för att se chefens ansikte. Han var nyfiken.

Chefen närmade sig Sehun och han stannade där.

Han kollade på Sehun. Sehun försökte så hårt han kan att inte kolla på honom.

"Jag känner inte igen dig" sa chefen med en bestämd ton.

"Jag är ny sir, jag kom hit idag sir" Sehun stirrade fortforande upp i det blanka.

Chefen bakade typ 2 meter från Sehun.

"Alla som är nya, som kom hit den här veckan stig fram" skrek han.

Sehun stog små steg framåt. Chefen kollade åt han vänstra sida.

"Du kom hit och ställ dig här" ropade han åt en kille som steg fram.

Killen gick fram till chefen och fortsatte stirra uppåt.

"Vad heter du?"

"Lu Han sir"

Sehun kunde höra hur hans hjärta exploderade.

"Och vad heter du" chefen tittade på Sehun.

Sehun kunde inte fatta att han stog bredvid Luhan. Han var överlycklig. Han ville krama om Luhan och kyssa honom.

"VAD HETER DU SOLDAT" chefens skrik väckte Sehun.

"Oh Se.." Sehun hindra sig själv. "Shi Xun sir"

Chefen tittade på de båda.

"Jag vill att ni lär känna varandra för ni är pilot partners nu, hälsa på varandra" chefen nickade åt de.

Båda två vände om sig sakta. När Luhan såg hans ansikte blev han chockad. Hur kunde Sehun vara här?. Sehun däremot log bara mot Luhan.

*

Efter en halvtimme lämnade chefen. Han berättade för de att de måste träna hårt för snart var det dags.

Det blev dags att äta. Sehun och Luhan gick sida vid sida. De låtsades som att de inte kände varandra. När alla andra gick mot köket så drog Sehun Luhan och de sprang in i ett av sovrummen.

Luhan blev in buttad i väggen av Sehun och hans läppar blev attackerade av Sehuns. Deras tungor bråkade. Sehun tog tag i Luhans röv och bar upp honom. Luhan's ben var nu runt Sehun's midja och hans armar runt hans nacke. De släppte aldrig varandra inte ens för att hämta luft. De hånglade som om det var deras sista gång.

Luhan buttade ifrån sig Sehun's ansikte. Han var andfodd.

"Hu..hur kom du hit, hu..hur vis..ste du" Luhan lyckades fråga frågor mellan andetagen.

Sehun klämde på hans röv.

"Kan vi ta det senare, jag har saknat dig så jävligt mycket".

Sehun knäppte upp Luhan's skjorta, he was ready to make love with Luhan fast Luhan hindrade honom. Om nån kom på de var det kört för de båda.

Efter en stund gick de till köket för att äta. Deras hår var huller om buller.

*

På kvällen satt de ute och pratade. Sehun berättade om hur Luhan's mamma hade hjälpt honom. Luhan glömde bort att han bad hans mamma att berätta för Sehun.

"Jag var jätte rädd när du inte kom tillbaka, jag trodde att nått hade hänt".

Luhan tog hans hand och kramde om den. Den var jätte kall.

"Hur länge väntade du"

Sehun ruskade på hans axlar.

" 5 dagar kanske".

De pratade hela natten om hur mycket de saknade varandra. Luhan berättade för Sehun att han grät hela natten när han var inlåst i källaren för han trodde att hans pappa hade hittat Sehun och dödad honom. Sehun ville krama om honom och säga att allt är bra nu men det var omöjligt det satt soldater 30 meter från de.

*

Sehun och Luhan blev pilotpartners. Sehun var lite bättre än Luhan på att flyga ett plan. Han visade Luhan hur man gjorde det och hur man kontrolerade planet men det tog en stund innan Luhan förstog det.

Sehun imponerade på chefen. Han hade flygit ett flygplan en gång i hela hans liv och endå flög han planet som om han var född och upp vuxet i ett. Chefen blev stolt över Sehun. Han bad Sehun att visa alla andra hur man flög planen. Det gjorde Sehun riktigt glad för det var första gången någon blev stolt över nått han gjorde.

Det gick månader och Sehun och Luhan blev bara skickligare piloter. De blev chefen's favorite elever. Det gjorde kilarna mer än lycklig. I hela deras liv har de bara haft folk som underskattade de och folk som misshandlade de. De älskade den här skolan för här kunde de vara med varandra utan att Luhan's pappa dödade de. Här kunde de skratta och ha roligt. De behövde bara smyga runt när they wanted to make love. Folket på skolan brydde sig om Sehun och Luhan and they couldn't ask for more.

1 år senare var det dags. Dags att skicka ut krigs flygplan för Korea was going to make a move.

Luhan läste en bok när Yixing bad honom att gå till chefens kontor. Luhan blev lite orolig. Han visste vad det handlade om.

Han knackade på när han kom fram.

"Kom in".

Luhan tog ett ljud andetag innan han öppnade dörren.

"Du sökte mig" sa Luhan när han gick in.

Chefen log mot honom. Det gjorde Luhan rädd.

"Ja stäng dörren"

Luhan gjorde som han sa.

"Hur mår du" ju snällare chefen var desto räddare blev Luhan.

" Bra sir, själv?".

"Bra".

Det blev tystnad mellan de i några sekunder.

"Jag vill att du flyger ut imorgon"

Luhan's dröm har alltid varit att kriga för kina och när det var dags att göra det ville han inte det.

"Du ska flyga med Zitao" Luhan blev fundersamt.

Zitao.

"Sir min partner är Heng Li"

Chefen måste ha glömt att Sehun är min partner tänkte Luhan.

"Jag vet men Heng Li ska inte flyga ut imorgon"

Nånting krossade Luhan's hjärta. Han ville inte flyga ut utan Sehun. Hans dröm har alltid varit att flyga med Sehun.

"Du kan gå nu"

Luhan bugade och gick därifrån. På väg till hans rum Luhan kände hur hans tårar ran.

*

På kvällen satt han och Sehun och pratade som de alltid gör vaje kväll. Luhan var inte alls nere på jorden. Han tänkte på hur hans skulle berätta det för Sehun.

"Jag lider med de som flyger ut imorgon, jag hoppas de kommer tillbaka levande" sa Sehun som nu stirrade på flyplanen.

Luhan hoppades också att de skulle komma hem levande imorgon.

"Luhan"

"Luhan"

Luhan kollade på Sehun softly.

"Vad är det fel" frågade Sehun.

Luhan visste fortforande inte hur hans skulle berätta för honom.

"inget" ljög han.

"No Luhan talk, jag kan se att nått är fel" Sehun turned around so that he faced Luhan.

Luhan took a deep breath.

"Jag ska flyga ut imorgon"

Han såg hur snabbt Sehun's ansikt uttryck ändrades.

"what...." Sehuns röst var som en viskning.

Luhan sighed.

"Jag var hos chefen idag och han sa att jag skulle flyga ut imorgon med Zitao som min partner" Sehun ställde sig upp hastigt.

"Men jag är din partner, flyger du ut flyger jag ut" Sehun's bestämde röst skrämde Luhan lite.

Sehun kollade på chefens fönster och såg att hans lampa lyste.

"Vänta här" Sehun sprang mot chefen's kontor. Luhan ställde sig upp as he watched Sehun run.

Chefens dörr flög upp och in kom Sehun. Han slog sin näve på bordet.

"Jag ska flyga ut imorgon". Sehun hade fortforande den bestämda tonen.

Chefen tog av sig sina glasögon.

"Shi Xun roligt att se dig".

"Jag är Luhan's partner, flyger han ut flyger jag ut"

Chefen skrattade.

"Sehun du är min elev, du gör som jag säger och om jag säger att du inte ska flyga ut imorgon så ska du inte flyga ut imorgon".

Just då påminde chefen om Sehun's styv pappa. när han påstodd att Sehun var hans son och han skulle lyda honom.

"Jag ska flyga med Luhan imorgon eller så ska han flyga ut när jag ska flyga ut".

chefen la ner sina glasögon på bordet. Han såg Sehun's näve som fortforande var på bordet.

"Vet du varför ni blev sepererade i grupper".

"No why".

Chefen sighed.

"Vi vet inte om Korea verkligen ska göra deras move imorgon så vi sänder ut en grupp och om Korea attackerar så skickar vi ut den andra gruppen" förklarade han.

Sehun skrattade sarkastic.

"Nej du menar att du ska skicka ut oss när de andra har dött".

Sehun kunde inte ens tänka sig det. Om Luhan åkte ut imorgon fanns det en stor chans att han inte kom tillbaka.

"Bra du förstår mig. Nu kanske du kan försöka förstå att jag inte kan skicka ut min bästa pilot först".

Sehun brydde sig inte om han var den bästa piloten. Han ville skydda Luhan.

"Varför vill du flyga med Luhan så mycket". Chefen var nyfiken.

Sehun svarade inte. Vad skulle han svara. Han är min pojkvän och jag vill skydda honom.

"Vet du vad".

Sehun kollade på chefen.

"Du ska flyga ut imorgon med Luhan som din partner".

What?.

"Grattis Shi Xun, du flyger ut imorgon". Chefen vände på konsevationen helt.

Sehun förstog inte. Nyss vägrade han att skicka ut Sehun och nu så gör han de. Han visste inte om han skulle vara glad eller ledsen över det. Han var nog glad över att han får flyga ut med Luhan för nu kunde han skydda honom.

När Sehun kom tillbaka satt Luhan fortforande kvar. Han kollade på Sehun med en fundersam blick.

"Tonight may be our last night and I want you so damn much, right now" Sehun tog Luhan i handen och dem började gå mot flygplanen. Sehun som var den bästa piloten hade alltid sina flygnycklar på sig. Han öppnade flygplanet och sedan låste han den. De täckte för fönstren med gardinerna.

Sehun lifts him up easily and Luhan wraps his legs around him. That was his favorite position while kissing Luhan. Sehun pushes him against the plane walls, lips still kissing him slowly, tenderly. Luhan tänker på imorgon samtidigt som han hans händer vandrar runt Sehun's hår. Imorgon skrämde honom. Det skrämde de båda.

They always rush into things but now, Luhan feels like they're taking it slow. Savoring every press of his lips against his, every taste, every sensation. Han vill komma ihåg den här natten.

Sehun släpper ner honom efter en stund. Luhan öppnar hans ögon och kollar på honom. Han är så vacker tänker Luhan. Han har aldrig sett nått vackrare.

Sehun omfamnar Luhan. Han vill stå där för alltid. Han vill aldrig släppa honom. Luhan's hjärta slår i samma takt som hans. Det känns som att deras hjärtor har en konservation.

"Vad gjorde jag för att förtjäna dig" Sehun's varma andederäck får Luhan att slappna av och a sina ögon. Han släpper ut ett andetag.

"Imorgon..." Luhan börjar.

Sehun släpper honom och tar tag i hans kinder.

"Let's worry about tomorrow, tomorrow, tonight...I want you"

Luhan nickar.

Imorgon skrämde de alltid. Enda sen de var små har de alltid varit rädd för imorgon. Skulle Sehun bli slagen imorgon, skulle han bli våldtagen imorgon, skulle han träffa Luhan imorgon, skulle Luhan kunna smita ut imorgon, skulle hans pappa komma på de imorgon, skulle Luhan lämna Sehun imorgon, skulle Sehun dö imorgon, skulle de dö imorgon. Imorgon har alltid varit det första de alltid tänkte på.

"Come here" Luhan chukles. "It's my turn to take care of you tonight".

Luhan lifts up Sehun's shirt, sedan tog han av den. Sehun kropp turned Luhan on. han tog av sig sin tröja and Sehun was watching him, bitting his under läpp. Sehun drog till sig Luhan i en soft kiss. Luhan's händer vandra ner mot hans member. Han kan känna hur hårt den är redan. Han knappar up hans byxor och börjar massera Sehun thight. Luhan känner sig själv bli hårdare och hårdare. Sehun watches as Luhan knöböjer och hans head dips and engulfs him and Sehun feels his tongue tasting every inch of him.

"Luhan.." Sehun börjar but Luhan just continues to him.

Sehun's stön kan nästan höras utanför flyplanet. It feels like his inside is on fire and the fire just grows stronger as Luhan suger fortare.

"I...." Sehun är andfodd. "I think....I'm going to come soon" Sehun stängde sina ögon hårt och pressar sig själv mot väggen. Luhan is amazing. Han är full av överraskningar.

Luhan ställde sig upp och började kyssa Sehun på nacken. This was his first time taking care of Sehun, han ville lämna ett bra första inttryck.

Sehun älskade Luhan's touches. Det kändes som att varje ärr Luhan rörde läktes.

De fortsatte hela natten. De brydde sig inte om alla letade efter de eller om någon kom på de.

När de var inne i varandra kändes det som att de kunde känna den andras smärta. They wanted to heal each other. De ville bli varandras happiness. De ville att när den andra vakna skulle han vara den första han tänkte på. De ville aldrig a älskade varandra.

När de blev klar bestämde de att sova i flygplanet.

De log bredvid varandra och stirrade på varandras ansikten.

"Om jag kunde stoppa tiden, vara så här föralltid jag skulle" Luhan la hans hand på Sehun's kind och smekte den sofly.

"Du har varit igenom så mycket, jag vill bara gråta när jag tänker på ditt past". Tears escaped from Luhan's eyes.

"Tänk inte på det, now is all that matter" viskade Sehun.

De kunde stirra på varandra för en evighet, de skulle aldrig bli trött av varandras ansikten.

"Jag ska skydda dig" Luhan var seriös med hans ord.

Sehun ruskade på huvud.

"Du har skyddad mig tillräckligt med många gånger, jag är så tacksam för att jag har dig men nu är det min tur att skydda dig".

Sehun brydde sig inte om det kostade honom hans liv imorgon, han skulle skydda Luhan till villket pris som helst imorgon.

Luhan skrattade samtidigt som han grät.

"Have I ever told you how much I love you"

Sehun ruskade på huvudet.

"Jag älskar dig till solen och tillbaka, jag älskar dig mer än mitt eget liv, jag älskar dig mer än syre. Om man tog ut all luft ur mina lungor och fillde de med dig skulle jag vara lyckligaste i världen. jag älskar ingen annan bara än dig i denna värld, jag älskar dig, jag har älskat dig sen första dagen jag såg dig, jag kommer alltid älska dig, jag kommer älska dig tills mitt sista andetag. Jag kommer älska dig inne i graven, jag kommer älska dig no matter what, jag kommer älska dig om du dödar mig, jag kommer älska dig om du hatar mig, jag kommer älska dig om du stänger ut mig och lämnar mig, Jag kommer alltid älska dig. Jag älskar dig Oh Sehun."

Luhan märkte att Sehun grät. Han omfamna honom och drog honom intill sig. Höll honom hårt. Sehun wraped his arms around him, still crying.

"Lova?" Sehun managed to say.

Båda två grät nu.

" I promise, I promise to never stop loving you Oh Sehun".

*

Alla soldater stog i rad framför deras flygplaner. Sehun och Luhan stog bredvid varandra.

"Vi vet inte vad som kommer hända där ute, men håll ögonen öppna och stå alltid på er vakt" skrek chefen.

"Yes sir" sa de alla i kör.

Alla soldater satte sig i flygplanen. Sehun på framsättet och Luhan brevid honom. Luhan var rädd, hans händer svettates.

"Det kommer gå bra. Jag är här"

Luhan nickade.

Sehun var osäker om han kunde skydda Luhan men han skulle göra allt för att skydda honom.

Flygplanerna började lyfta. Sehun starta flygplanen och de lyftes upp. De skulle flyga försöktig.

Luhan kollade åt alla möjliga håll, försökte se om Korea var i luften men inget.

"Shi Xun kom, ser ni något" hördes det i walkie talkien.

Sehun plockade upp den snabbt.

"Shi Xun här, nej vi se....."

Skott hördes och en av deras flygplan störtade. Luhan kunde se den.

"Sehun de är här"

Luhan höll fast i sin stol och blundade.

"Vad gör vi nu" frågade han.

Sehun var också rädd. Han var skräckslagen men han ville inte visa det när Luhan var så här.

"Vi attackerar".

Sehun vände om flygplanen.

"Hey Luhan"

Luhan kollade på honom.

"I love you" Om de dog idag, Sehun ville att de orden skulle vara det sista han sa till Luhan.

"I love you too".

Det kom koreans flygplan från alla håll. Sehun och Luhan hade tur att de var bra piloter för att Koreanska soldaterna var skickliga. De visste vad dem gjorde.

Sehun attackerade en av de koreanska flyplanen. Han träffade en av vingen och den gick av vilket gjorde så att flygplanen störtade.

"Dem är för många" insisterade Luhan.

Sehun kunde inte svara han var upptagen att rädda deras liv. Många av de kinesiska flygplanen störtade. Sehun ville att chefen skulle skicka den andra gruppen.

"LUHAN BE CHEFEN ATT SKICKA DEN ANDRA GRUPPEN" skrek Sehun. Hans hjärta slog så snabbt.

Luhan plockade upp walkie talkien.

"HENG LI KOM, SKICKA DEN ANDRA GRUPPEN" Heng Li var chefens namn.

Inget svar.

"DET HÄR ÄR LUHAN, SKICKA DEN...." Luhan tappade walkie talkien. För en stund trodde han att de skulle störta men de blev bara träffat på taket.

"SEHUN, VI KOMMER DÖ" Luhan var skräckslagen.

De blev träffat igen, den här gången på vingen. Flygplanet började åka neråt.

"SEEHUUUN" Luhan skrek och höll hårt i sin stol. Han kollade på Sehun. Han såg hur han kämpade med spaken. Han drog i den men inget hände, flygplanet åkte bara neråt.

Sehun kunde inte skydda Luhan nu, de var på väg på att störta. hur ska han kunna skydda Luhan från det.

Flygplanet åkte in i skogen. Den åkte bara vidare och allt de såg var bara träd och grönt. Den åkte snabbare än en racebil och plötsligt åkte de in i ett stort träd och allting blev mörk.

*

Ljudet av vattendropar väckte Sehun. Allt var suddigt men han kunde se hur lampan i taket vinglade fram och tillbaka. Han hade huvudverk och han kände smaken av blod.

Han såg bättre nu. Rummet var som en slaktkammare. Väggarna var av tegelsten och dörren var av gammalt trä.

Vart är jag.

Han såg Luhan som sov i ett hörn. Han hade bara byxor. Det var blod som på hans kropp. Sehun följde blodet och såg att det kom från hans huvud.

Han fryser. Tänkte Sehun som kunde känna kylan i rummet.

"Luhan..." Hans röst lät som en viskning som var omöjligt att höra.

Sehun försökte flytta sig närmare Luhan men han kunde inte. Nånting hindrade honom. Han kunde höra ljud.

Kedjor.

Hans fötter var kedjade och så var hans armar. Han såg att Luhan var också kedjad.

"Luhan..." ropade han igen. Hans röst var lite högre nu.

Han fick panik. Tänk om Luhan är död. Han lovade att skydda honom.

Nu hörde Sehun fotsteg. Någon stog utanför dörren. Han kunde höra personen stoppa nycklar i hålet.

En man kom in. Mannen var stor jämfört med Sehun och Luhan. Han hade den koreanska soldat uniformen. Sehun visste vad som bågick nu.

"Bra du är vaken" Mannen log mot honom.

Han gick fram till Luhan och stirrade på honom. Sehun blev arg.

"Rör honom inte"

Mannen sparkade på Luhan svagt.

"Vakna"

Sehun ville hoppa på mannen och slå honom. Hur vågade han sparka på Luhan.

Mannen tog en hink med vatten som log vid dörren. Han hällde det över Luhan.

Luhan hostade och började röra på sig. Sehun kände lättnad.

"Vakna sömntuta" Mannens röst äcklade Sehun. Hur kunde han ens prata kinensiska?.

Sehun watched as Luhan opened his eyes. Han log med honom.

"Upp du kommer med mig" mannen sparkade på Luhan igen.

"No" Sehun skrek. "Han ska inte komma med dig, jag kan följa med. Lämna honom i fred" fortsatte han.

Luhan log fortforande kvar. Han hade ingen energi eller styrka. Mannen öppnade hans kedjor sedan gick han fram till Sehun.

"Du ska också följa" Han öppnade hans kedjor.

Sehun skröp fram till Luhan så fort mannen öppnade hans kedjor.

"Bär upp honom och följ med mig" Sehun watched as the man walked out of the room.

"Se..sehun.." Luhan's röst var svag.

"Shhh" Sehun hycha honom. "Det kommer bli bra".

"JAG SA FÖLJ MIG" mannens röst ekade i rummet.

Sehun tog tag i Luhan's arm och hjälpte honom upp. Luhan var snurrig så han tog tag i väggen en stund.

"Jag kan bära dig" Sehun böjde sig ner, redo att bära Luhan.

"No Sehun" han stoppade honom. "Det är lugnt, jag kan gå" Luhan tvingade fram ett leende.

De följde med mannen till ett rum full av koreanska soldater. De var högljudda.

"De är här" sa mannen och gick fram till någon som såg ut att vara deras chef.

Sehun och Luhan stog kvar vid dörren. Luhan höll i Sehun axlar för han var fortforande svag.

Chefen kollade och studerade dem. Sehun stirrade på honom medans Luhan hade huvudet nere och ögonen stängda.

Chefen sa nånting på koreanska och alla de skrattade. Sehun kunde inte koreanska så han förstog inte. Chefen gick närmare de.

"Vad heter du" Han kunde kinesiska.

Sehun svara inte.

Chefen gick ännu närmare de. Han log och sparkade Sehun i magen så att han föll baklänges och Luhan föll med honom.

"Jag sa vad heter du" alla i rummet skrattade men Sehun sa fortforande inget.

Chefen gick fram till Luhan.

"NO RÖR HONOM INTE, MITT NAMN ÄR SHI XUN" skrek Sehun.

Chefen log.

"Shi Xun" sa han och gick tillbaka till sin stol.

Sehun avskydde honom redan.

"Vad vill ni oss?" frågade han.

Alla skrattade åt Sehun's fråga.

"Ni är våran gisslan, om Kina inte ger upp dödar vi er" sa chefen skrattande.

Gisslan.

Luhan förtjänar inte det här tänkte Sehun.

"Släpp honom, ni kan ha mig" sa Sehun utan att tänka efter.

Luhan kollade förvånad på honom. Vad snackar han om? Jag kommer aldrig lämna dig här? tänkte han.

"Nah det är roligare med 2".

*

Sehun och Luhan blev slagna varje dag. Varje var det en annan man. De fördes till ett rum full med andra soldater och där blev de slagna framför alla. De blev slagna med bälte, trä, de blev sparkade, de blev boxade. De fördes tillbaka till deras rum efter de blev medvetslösa.

Luhan kunde vara borta hela natten ibland vilket gjorde Sehun orolig. Han var rädd att han hade blivit slagen till döds. Han hade lärt sig att han man kunde bli slagen till döds efter att hans mamma dog av misshandel. Sehun trodde att han själv skulle dö snart. Hela hans liv har han blivit misshandlad men han dog aldrig, men hans tid kanske var inne snart.

Det fanns stunder då han ville bli slagen till döds. Han ville försvinna för han var trött på hans liv. Men då tänkte han på Luhan. Han ville inte lämna honom.

"Luhan..." Det tog en stund för Luhan att kolla på Sehun.

"Förlåt" sa Sehun som nu var gråt färdig.

"För vadå" frågade Luhan fundersamt.

Sehun blev tyst.

"For putting you in this hell" Började han sedan.

"Sehun..."

"Nej Luhan, allt är mitt fel. Du blev slagen av din pappa på grund av mig, du blev skickat till millitär skolan på grund av mig och nu är du en gissla på grund av att jag var en dålig pilot" Sehun grät.

Luhan ville krama om honom.

"Sehun det var värt det för att så länge jag är med dig, inget av det här spelar roll".

Lögner tänkte Sehun.

"Stop lying, om jag var borta skulle ditt liv vara mycket lättare".

Det här var deras första bråk som ett par.

"Sehun shut up, utan dig är mitt liv meningslöst"

Dörren flög upp och där stog chefen. Han gick fram till Luhan och öppnade hans kedjor.

Sehun satte sig upp.

"No leave him please, take me. Jag ska göra vad du vill, just leave him".

Chefen kollade på honom och log.

"Visst varför inte" han gick fram till Sehun.

"No Sehun shut up! a skydda mig. Jag kan skydda mig själv" Luhan skrek åt honom.

Chefen skrattade åt de.

Luhan försökte stå upp men ramlade igen.

Sehun kröp fram till honom.

"I love you just trust me" viskade han.

Chefen tog Sehun i handen och drog i honom. Luhan höll hans hand. Han ville inte släppa honom.

"Släpp" skrek chefen.

Sehun kollade på Luhan med ledsna ögon.

"Luhan please, just trust me"

Luhan honom hårdare bara. Han ville inte lita på Sehun den här gången.

Chefen sparkade i Luhan's hand och han släppte honom.

Chefen låste dörren lämnade Luhan skrikande. Han skrek efter Sehun, bad honom att komma tillbaka men inget.

Chefen tog in Sehun i ett rum. Sehun blev överraskad när han inte såg soldaterna.

"Ska inte soldaterna kolla på idag" frågade han.

Chefen ruskade på huvud.

"Ta av dig dina byxor"

No please.

Sehun visste vad han ville ha. För första gången på länge blev han rädd. Han ville inte bli våldtagen igen. Hans styv pappa var död. Han ville inte ha någon annan än Luhan i honom.

Sehun backade från chefen.

"JAG SA TA AV DIG BYXORNA"

Sehun backade igen. Han kände den kalla väggen mot hans rygg.

"Jag kan ta av den".

Chefen sparkade honom i ena foten så att han ramla. Sehun kröp och fick sand i naglarna. Han ville bort från honom. Han kröp mot ett hörn.

"Snälla döda mig, just don't me" Sehun's tårar rann.

Chefen drog honom i foten och sedan drog han av honom byxorna.

Sehun log naken. Den kalla luften gjorde så att han kröp ihop.

Chefen tog av sig hans byxor och drog Sehun ut från hörnet. Hans member var stor. Sehun ville dö. Han förstog inte varför han gick igenom allt det är.

Chefen stog nu över Sehun. Han ställde sig på knän.

Sehun kände den. Han kände hans member tvinga sig in i Sehun. Allt Sehun kunde tänka på var hans styv pappa och första gången han våldtog honom. Sehun kunde inte fatta att han kallade honom pappa när han var mindre. Han var aldrig Sehun's pappa. Sehun's pappa skulle aldrig våldta honom. Han frågade inte ens Sehun om det gjorde ont eller om Sehun mådde bra. Första gången gjorde det jävligt ont. Sehun var jätte tajt då.

Sehun's tårar ran ennu mer as he tänkte på Luhan. Allt han nånsin ville var att ge Luhan ett lyckligt liv.

Han misslyckades.

*

Luhan log på marken och grät. Han hatade Sehun för han var så envis. Plötsligt bankade någon på dörren. Luhan hoppade upp. De slog till dörren med nått hårt och den öppnades.

Två män kom in. Luhan kände igen de. Yifan och Zitao.

"Luhan kom fort" De drog i honom ut ur rummet.

"VI MÅSTE RÄDDA SHI XUN" Luhan försökte komma loss Yifan men han var inte tillräcklig starkt.

"LUHAN SPRING VI HAR INTE TID" Zitao skrek och Yifan drog i Luhan mer.

"NO" Luhan kom loss Yifan's grepp. Han sprang till rummet de brukade tas till men Sehun var inte där. Det var bara döda soldater.

Luhan grät.

"JAG SKA INTE GÅ UTAN SHI XUN" Skrek han gråtande.

Yifan greppade tag i hans arm igen. Luhan kämpade. Han sparkade honom och slog honom.

"LUHAN VILL DU DÖ" skrek Yifan.

"JAG DÖR HELLRE ÄN ATT LÄMNA SHI XUN" Luhan kämpade fortforande emot.

Hans tårar rann och allt han ville ha var Sehun. Han ville krama om Sehun och kyssa honom. Han ville berätta för honom hur mycket han älskar honom och hur mycket han betyder för honom. Han ville ta hand om Sehun.

"Ni förstår inte...." Luhan började få på energi.

"Jag älskar Sehun.." allt blev mörkt för Luhan och han föll på den leriga marken.

*

Luhan woke up av huvudvärk. Det kändes som att någon slog hans huvud med en hammare.

Det var sängar överallt och skadade män i rummet. Luhan såg någon som satt framför honom. Det var bara en figur.

"Seh..un.." hans röst var alldeles för svag och skakig.

"Luhan.." figuren kom närmare honom. Han såg att det var Zitao.

"I'm sorry, han är borta."

　

Gone.

I trusted you Sehun.